”Vi gör det” och ”vi kan ordna det” är två olika saker

Kort version. Nästan varje verksamhet har två påståenden som ligger nära varandra och som inte får blandas ihop: det ni gör själva mot det ni kan ordna, det som finns i lager mot det som beställs hem. Klämmer man in båda i samma kryssruta börjar sajten lova för mycket. Den frågan ställer jag innan något byggs.

En rörfirma gör vissa jobb själv och tar in en elektriker för andra. Båda står på sajten under ”det här gör vi”.

En butik har en del i hyllan och en del som beställs hem på tre dagar. Båda står som ”finns hos oss”.

En konsult har områden hon jobbar med varje vecka och områden hon gjort en gång för länge sedan. Båda står på listan.

Det är inte lögner. Men det är två olika påståenden hopklämda till ett, och den som läser gör antagandet som passar hen bäst. Sedan ringer någon och blir besviken, och besvikelsen landar hos er, inte hos den som skrev sajten.

Det tydligaste exemplet jag stött på kom från ett restaurangbygge.

Är glutenfri, eller kan göras glutenfri

”Är glutenfri” är ett löfte. Rätten är gjord utan gluten, alltid, och köket kan stå för det.

”Kan göras glutenfri” är ett erbjudande. Gästen måste fråga, köket måste byta ut något, och blir det stressigt en fredagkväll kan svaret bli nej.

Det är skillnaden mellan vad köket lovar och vad köket kan ordna om du frågar. Och den skillnaden måste synas för gästen, inte bara finnas i databasen.

Varför det blir fel

När en meny ska läggas upp på en hemsida hamnar allergiinformationen nästan alltid i en enda kolumn med kryssrutor. Glutenfri. Laktosfri. Vegetarisk. Nötter.

Det är enkelt att bygga, det ser prydligt ut, och det är fel.

En kryssruta har två lägen. Verkligheten har tre: rätten är det, rätten kan bli det, eller rätten kan inte bli det. Klämmer man in tre lägen i två blir något av dem osant, och i praktiken är det alltid samma som ryker. ”Kan göras” glider över till att bli ”är”.

Det är en genväg som i värsta fall kostar någon en allergisk reaktion.

Vad jag gjorde i stället

De fick varsitt fält. Ett för hur rätten är. Ett för vad köket kan göra på begäran.

I administrationen syns de som två kolumner bredvid varandra. En rätt kan vara laktosfri, vegetarisk och innehålla nötter, och samtidigt kunna göras glutenfri. Ingen uppgift trängs undan av någon annan.

På sajten går de att filtrera var för sig. Vill du se allt som är glutenfritt får du det. Vill du se allt som kan bli det får du det, med orden som säger att du behöver fråga.

Så ser skillnaden ut för gästen. Versalerna är vad rätten är. Den kursiva raden under är vad köket kan ordna om du frågar. Två fält, aldrig hopblandade.

Samma sak fungerar för rörfirman. ”Det här utför vi” och ”det här ordnar vi via en partner” i två fält i stället för ett, och besökaren kan se vilket som är vilket utan att ringa och fråga.

Regeln bakom beslutet

Tumregeln jag använder när något ska läggas upp är kort:

Behöver du gruppera eller filtrera på värdet? Då är det ett eget fält.

Är värdet unikt för just den posten? Då hör det hemma i posten.

Priset på en rätt är unikt för rätten. Kategorin ”från ångkorgen” delas av flera och ska gå att filtrera på. Kostmärkningarna likaså. Det är hela regeln, och den håller förvånansvärt långt.

Modellen blev inte klar i första utkastet

Det är värt att säga rakt ut, för annars låter det som att någon satte sig ner och fick allt rätt direkt.

Laktosfritt saknades i första versionen. Det är en av de vanligaste frågorna i Sverige och det upptäcktes först vid en genomgång.

Fältet för vad som kan anpassas fanns inte alls från början. Det uppstod först när frågan ”är, eller kan bli” ställdes högt, och då fick modellen byggas om.

Jag tittade också på femton riktiga restaurangsajter innan jag började. Ingen av dem använder allergisymboler alls. Jag behöll dem ändå, för den här menyn har trettio rätter à la carte där fasta menyer inte är norm, och då behöver gästen kunna sortera. Sedan lade jag till kan-och-kan-inte-texten som är branschstandard ovanpå. Båda, inte det ena.

En bonus som ingen ser

Rätterna fick inga egna sidor. Det finns ingen adress som leder till bara gyozan.

Det är avsiktligt. Trettio tunna sidor som var och en innehåller en rubrik och två meningar skulle konkurrera med den riktiga menysidan i Googles ögon och göra alla trettioen sämre. Menysidan är den som ska hittas, så den får vara ensam om det.

Det är en inställning som tar tre sekunder att sätta och som ingen någonsin lägger märke till. De flesta bra beslut ser ut så.

Frågan jag ställer innan något byggs

Vad är det egentligen som ska hållas isär?

Den frågan tar tjugo minuter att svara på och sparar besvikna telefonsamtal i flera år. Den är också en av de få saker på en hemsida som inte går att laga i efterhand utan att bygga om.

Nästa: Tillgänglighet är en grind, inte en polering. Vill du gå igenom vad som borde hållas isär på din sajt får du gärna höra av dig.

Yèshì är en fiktiv demorestaurang, byggd som referensprojekt just för att jag ska kunna visa hela arbetssättet öppet, inklusive misstagen, utan att bryta sekretess mot en riktig kund. Personnamn, mejladresser och priser är påhittade. Riktiga kunduppdrag finns under Arbeten.

Johan Beijer, Hemsideproffset

Demosajterna är medvetet inte indexerade i sökmotorer — de är ett bevis att klicka på, inte en sökdestination.